Okej, hur berättar jag nu detta på ett lite kortfattat sätt?
De senaste dygnen har minst sagt varit innehållsrika.
Jag var i alla fall till Piteå och besökte Bilsports ”En dag på strippen” arrangemang. I det stora hela kan jag väl summera det som ”riktigt roligt, träffade många nya trevliga människor, lärorikt och.. lätt frustrerande.”
Ni som tyckte det räckte, kan sluta läsa här. Ni andra kan fortsätta beta igenom texten som från och med nu kommer innehålla mycket ointressant fakta samt dåliga bortförklaringar.
Det där med bortförklaringar är förresten något jag ogillar; ”Hade jag bara haft mina Edelbrockheaders skulle jag lätt kört 9or” eller ”Min armbågsinflammation gjorde att jag inte kunde växla nog fort, därför blev tiden x.xxx”.
Ni vet, bortförklaringar finns det alltid gott om. Hur som helst vill jag ju ändå berätta hur det gått och det är det som följer nu.
Race dagbok 10-11/6-2005
10/6
Efter hela tre timmars sömn ringde väckarklockan hemma i Kiruna, nedfärd mot Luleå stod på schemat. Jag packade ihop allt jag trodde mig behöva och åkte ner till garaget. Kvällen innan hade Kenneth samlat upp en hel del bråte vilket inte hade fått plats i min Trans Am, så som domkraft, framdäck och övriga ”bra att ha saker.”
Bilen lastades och den inplanerade jakten på hjulmuttrar till ett par lånade framdäck började. Efter besök hos Meka och Däckia stod jag fortfarande utan muttrar så jag struntade i det och satte fart ner mot Luleå.
Egentligen finns det ingenting att orda om resan till Luleå, allt rullade på bra och bilen drog ca 0,9l/mil på landsvägen.
Framme i Luleå så ringde jag upp Markus (Prosty på raceinorr.com och Zatzy.com), han guidade mig i telefon fram till en raggarbutik och vips så hade jag köpt hjulmuttrar! Nu saknades bara brickorna till dessa, vilka jag senare hittade på en Däckia butik.
Med detta lilla delmål avklarat så slöt jag upp med Kenneth (Mustangkungen på Nordicmustang och Kiruna.info) och vi käkade den obligatoriska hamburgaren. Efter det blev det jakt på GörDetSjälv hall och olja i motor samt växellåda byttes. TTA’n fick även en välbehövlig tvätt.
Klockan 18 på fredagen var det Bilsport utställning på Max parkeringen. Självklart så hamnade jag där också, första gången av en slump för det råkade ligga precis brevid Däckia.
Bilsport ”reportern” var nyfiken på min bil och vi surrade på om den, något pris för ”Luleås snyggaste bil” fick jag i alla fall inte, för det föll ut till en Volvo 850.
Tre-fyra timmar försenad dök Emil upp. Nu var det dags att påbörja mappningen av min bil, som bekant hann vi inte göra klart det förra gången han var i Kiruna för en ventilfjäder gick av.
Ut efter E4an, hände av en Skyline och så var vi igång.
En tank bensin senare så började det regna och bilen gick ruskigt dåligt direkt den började bygga lite laddtryck.
Redan vid 1,3 bar så var det stora problem, FAST visade på spänningsfall ner under 12 volt. Emil ringde Jörgen (Insprutnings guru) och fick nya direktiv.
Kortfattat: Ett par timmar senare var min bil upphissad i ett garage i Öjebyn(?)hos ett par snubbar från BMW klubben (en av dom är i alla fall ”Spiidfriik” på raceinorr.com).
Dessa två BMW fantaster var inte bara duktiga att köra på bredsida i rondeller utan var som vanligt… trevliga! Mitt i natten var det och de ställde upp med både det ena och det andra, körde dessutom ut däck åt mig – även det mitt i natten!
Till saken igen då; under bilen – i garaget – i Öjebyn. Låg Emil och mätte spänningen till bensinpumpen, direkt den drog igång visade den spänning på ungefär 10volt.
Varför?
En av anledningarna kan ha varit att ström matningen till pumpen bestod av endast en 1,5 kvadrats kabel som kom hela vägen framifrån motorrummet. Den byttes ut till en 6 kvadrats kabel direkt från batteriet i skuffen och vips så hade vi en volt mer till pumpen!
..dessa förba****e jänkare, bygga bil är något de inte borde göra. I alla fall inte en viss Jason Dale.
Nåväl, ingen idé att sura över sånt, nu var problemet kanske fixat trodde vi och enda sättet att få reda på det var att belasta pumpen med datorn inkopplad = ut på den blöta vägen igen.
Klockan var nu ungefär 02.00 och vi var rätt så ensamma efter E4:an. Numera uppkom detta problem med låg spänning lite mer sporadiskt, vid ett försök att ladda på lite mer (1,4bar) så dök spänningen helt rakt ner till 11 volt och hölls kvar där ända tills jag släppte gasen. Vi var konfunderade.
Vid ett av de sista försöken den här natten så började det ryka in ordentligt i cupén, jag trodde först att det brann i motorrummet så jag slog direkt av tändningen och rusade ut. Vad som hänt var att vevhusventilationen börjat trycka ut duktigt med olja vilket den aldrig gjort tidigare. Emil menade på att det var normalt och eftersom jag bara har ett filter i ventilkåpan ”så fick jag skylla mig själv”.
Olja ut över ett par headers ryker på bra och det är något som fortsatt.
Vi kastade in handduken och var hemma hos Emil vid halv fyra på moronen, där fortsatte Emil lite forskade om min bensinpump och hävdade att den var helt värdelös direkt spänningen gick ner lite. 3 bars tryck från spridare + det vi körde i överladd kräver ström tydligen.
11/6
Efter hela en och halv timmes sömn var det äntligen morgon, förväntningarna inför dagen var höga och allt kändes verkligen bra, nä jag ljuger – det var tvärtom!

Men skam den som ger sig!
In i det sista åkte vi omkring med laptoppen i knät och försökte klura ut varför inte bilen ville vara med riktigt. Nu hade jag även fått problem med att den dog om jag duttade till på gasen, även efter ett ordentligt gaspådrag så ville den slockna.
Jag bestämde mig i alla fall att testa köra för det kändes ganska bra, men eftersom jag visste om att jag absolut inte kunde gå över 1,3-1,4 i laddtryck så kändes det inte så intressant. Jag struntade i att montera bort krängningshämmaren samt i att byta till de lite lättare och smalare framdäcken. Jag ville bara ut på banan för att känna lite på den!
In på området. Besiktningen gick bra och så var det dags att ställa sig i kön i väntan på att få köra. Det hela började riktigt bra när en Gul Volvo 142 hade bestämt sig för att backa in i min front när jag stod still. JÄTTE ROLIGT! Färgsprickor blev det men inget värre. Inga surar miner ändå för det var inget han gjorde med flit, kopplingen högg visst lite hårt på den bilen bara och han lovade att göra upp på något sätt senare. (vi får väl se!)
Första starten.
Puttrade fram för att värma däck, motorstopp. Fick igång bilen, med ett till motorstopp som följd. Fick igång den igen och började gasa på, däcken snurrade väl ett par varv men jag avbröt för cupén fylldes med rök från vevhusventilationen och det rykte väldigt mycket underifrån huven.
Jag höll mig kvar på driven och att gå ner på ”manuell” växling var bara att glömma för jag ville inte få ett till motorstopp (det räckte bra med två kändes det som).
Håller lite gas det blir grönt och jag spinner iväg!
Efter dryga 350(?) meter så spikar det ordentligt! Jag släpper av och rullar, touchar till bromsen just innan målgång. Fick hjärnsläpp och var orolig för att jag kört sönder något på riktigt nu.
Tiden blev 11,7 med en slutfart på 168. Frustrerande!
Efter första repan kom reportern från Bilsport och pratade igen, jag fick väl inte fram så mycket positivt och kunde väl egentligen bara beklaga att jag inte kunde ge fullt när jag ändå släpat mig hit. Men han tyckte den verkade gå på bra.. Hej och hå!
Andra repan gick det ungefär likadant. Släppte av och rullade innan mål.
Tredje och sista repan så kändes det som att jag körde in i en vägg efter ungefär hälften, men inga spikningar så jag höll gas en stund till för att sedan släppa av.
Efter tredje och sista repan så var jag och Emil övertygade om att det rörde sig om ett spänningsfall igen. Någon logg gick inte att få ut eftersom jag fick motorstopp hela tiden och därmed stängde ner FAST loggen just innan start.
Men det kändes likadant som kvällen innan så vi började felsöka, Emils teori var att kolla upp hur strömkabeln såg ut som kom från batteriet och var skarven på denna var.
Den där Emil hade rätt igen och hittade ”skarven” på den som satt där de brukar – på startmotorn. Från en ca 20 kvadrats kabel från bagaget hade dessa fantastiska jänkare skarvat över den på en 6 kvadrats, för att sedan skarva den vidare till en 4 kvadrats.
På skarven till 4 kvadratan så hade den i princip brunnit helt av, höljet var smält och det var endast några få tåtar som häll ihop den. En teori är att kabeln till och från legat och jordat mot något, därav den stora spännings dippen. (?)
Nu behövde jag kabel samt stora anslutningar. Emil trollade fram en grov startkabel, men anslutningar till den saknades fortfarande.
Efter lånade av diverse tänger samt rondell och lödpistol från ett ”riktigt” raceteam så var kabeln bytt! Detta var något som tog ca 3 timmar – lågt räknat.
Kabeln var på plats och nu trodde vi att problem var lösta. Haha, humor eller hur!?
Som tur var kom jag bara minuten för sent för att hinna med att köra en fjärde och sista repa och fick lydigt backa tillbaka in i depån.
På prisutdelningen sa Mats Appelgren något jag lätt kan skriva under på. ”Först så trimmar man lite och tycker – fan vad bra bilen går nu! Sedan så trimmar man MYCKET och så fungerar ingenting!”
Jag var i alla fall utan tvekan den mest slitna och skitigaste deltagaren att hämta en pokal av Mats. Jag vet inte vad jag sa i micken, men något i stil med att jag tyckte det gått dåligt, vilket det också gjort!
Efteråt så joggade Bilsport snubben ikapp mig och tyckte jag borde komma och köra i Stockholm. Visst, kul hade det varit – om man hade haft en bil som åtminstone nästa gick bra. ”Dåliga bortförklaringar finns det gott om – men i slutänden är det tidkortet som räknas”, ungefär så kommenterade jag min insats.
Usch! Hatar bortförklaringar i sådana här sammanhang, antingen kör man FORT eller så gör man inte det! Vem är egentligen intresserad att höra om elfel eller laddtrycksproblem? Sitter jag i publiken eller läser en biltidning så är det prestandan, resultatet eller annat som är bra man vill ta del av. Inte av en massa bortförklaringar.
Dags för hemresa och nu upptäcker jag att BMW raggaren åkt iväg med ett av mina gatdäck, hoppsan. Så det blev till att köra lite MT-Street en bit igen, men bara några kilometer.
Emil tog plats i framsätet och en kompis till Mustangkungen körde Emils bil. Nu gick min TTA ruskigt dåligt, kanske till och med sämre än tidigare. Emil kollade i datorn och tyckte allt såg bra ut och kunde i göra något. Kändes inte så där jätteroligt för jag hade ju dryga 35 mil hem.
Emil hoppade av och försvann iväg, jag Mustangkungen och hans kompis bytte däck på min bil och styrde av norrut. Efter någon mil så har jag Mustangkungen på telefon, hans goda nyhet för stunden var att ”din bil läcker mycket bensin när du svänger”.
In på närmsta mack och Mustangkungens kompis hittade felet direkt! Det var slangen mellan tank och påfyllningsrör som hade släppt lite. Det fixade han till, under tiden skruvade jag bort stiften.
Det 6:e och sista stiftet jag drar ur är helt förstört. Elektroden hade helt enkelt bestämt sig för att försvinna. Inte undra på att bilen gick ”lite” dåligt tänkte jag och blev nästan glad över att ha hittat ett fel!
In på macken – leta stift. Börjar där inne prata med några V8 snubbar som kört turbo 502, de visst vem jag var och hade sett när jag kört och blev väldigt hjälpsamma. Några stift av märke NGK plockades fram, inte riktigt rätt men bättre än det jag hade var de förmodligen.
Vad jag kunde konstatera besöket på macken var att många verkar ha läst Street and Strip Magazine, eller följt med på nätet nånstans. Jag kunde även konstatera att min migrän började göra sig ordentligt påmind men nu när felet var hittat så trodde jag så klart att bilen så skulle börja gå klockrent igen.
Undrar förresten om jag körde en 11a på 5 cylindrar? En tanke som slog mig nu, för sämsta tiden jag fick var 11.9 – lustigt.
Stiftet byttes, märktes knappt någon skillnad. Vi fortsatte norrut in till Luleå. Mustangkungen med sin kamrat gick in och handlade på en ICA butik, jag gjorde vad jag brukar göra – plockade fram verktygssatsen och öppnade huven. Kollade först om den knäckt ett stift igen, vilket den inte gjort. Efter det fick jag för mig att lyfta på ena ventilkåpan för att se om något var uppenbart åt skogen – men det var det inte.
Istället så tappade jag en av gummipackaningarna och muttrarna till ventilkåpan!
Jag hittade de inte heller!
Satte mig för att vila lite i framsätet – somnar direkt!
De två tappra följeslagarna kommer ut från matbutiken och ser att jag är lite sliten och där var det då ingen tvekan. Ner med händerna i ett skitigt motorrum och vips så hittades en mutter, men ingen packning.
Jag skruvar dit det jag har kvar och tänker ungefär som så att låt det rinna olja på grenrören.. bara jag kommer hem!
Bilen startar med trilliskas lite. Jag är fruktansvärt trött och kommer bara ett par mil innan jag måste stanna, jag ”rykte” till när jag var på väg mot ett mitträcke och DÅ ska man stanna själv så att han där uppe inte sköter det jobbet. Dumt att testa bågens hållbarhet också, kan nästan garantera någon av baksträvorna som Ripper klankade ner på hade genomborrat mig genom ryggen eller annat lämpligt ställe. Sedan hade ni kunnat läsa här på tacs ”vad var det jag sa!”. Nä, det var det inte värt – så jag stannade.
Somnar direkt och vaknar av att Mustangkungen igen dyker upp, ett par timmar senare, eller hur länge det nu tog. De skulle i alla fall uträtta lite ärenden i Luleå innan det fortsatte hemåt.
Det lustiga var att dom hade hittat den lilla gummipackningen på ICA parkeringen, den hade visst rullat iväg en bit. Den sattes på plats och resan fortsatte!
Nu var jag lite piggare och huvudvärken hade släppt lite.
Inte mycket att orda om, hem kom jag i alla fall – hungrig som en varg. Länsade kylen och somnade.
That's racing folks!
Dagen efter, idag alltså så känner man sig lite mossig i skallen. Ordentligt förkyld är jag också. Pratade lite med Lunkan innan jag åkte ner till garaget för att få lite tips.
Bytte ut NGK stiften till original, den gick bättre, om jag nu inte inbillar mig. Körde iväg till en mack och fyllde på med bensin köpte något jag inte alls tror på dessutom nämligen
något oktanhöjande och smörjande.. på en liten flaska. Spiller ner det också i tanken.
Problemet som jag har nu, tror jag. Är att bilen går rätt så bra, så länge den inte laddar på något. Jag tror att den spikar direkt jag börjar ladda på lite, redan runt ett halvt bar eller något sådant. Jag har ingen laddtrycksmätare inkopplat.
Sedan så vet jag inte till 100% att det är spikningar jag hör, högfrekvent. ”Skramligt”. Typ nästan som om någon skramlade med en nyckelknippa.
Varför den spikar så här direkt blir jag inte klok på. Kan vara så att jag kört sönder något i motorn, ingen aning.
Jag har inte kunnat komptesta ordentligt heller, bara med det klassiska fingret och det kändes i alla fall som den puffade på.
Vad jag tänkt göra nu innan jag går vidare med felsökandet är att leta upp en komptestare samt byta alla dessa underdimensionerade SKIT kablar mellan startmotor och generator.
Jag har även tänkt rulla ut och gör en logg med en lånad laptop, vad jag kan urläsa av den är inte mycket men det kanske någon annan kan.
Om någon här kan tipsa om något är det självklart tacksamt!
Fortsättning föjer! (som vanligt)
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.