Nanna naa na tidiiii Du kan lita på mej, och jag jag litar på Pampers...
The Journey: Part two
Så nu smyger vi försiktigt in på grusplanen och där gestaltar sig en stolt påg med råg i ryggen.
Jag o grabben kliver ur för att hälsa och trycka handen på denna inspirationskälla och försöka klämma in så mycket som möjligt under den korta tid som vi har på oss innan vi måste åka för att hinna hem.
Han är en trevlig karl den där Anders, och han visar och undrar om det är andra saker som jag behöver och visar vad han har i gömmorna.
Sedan innan hade vi bestämt om vissa saker som han hade plockat ihop, skärmkanter lite balkrostskydd och liknande som kan behövas när man tar sig an massiv rostlagning.
Så vi fyller bilen med det och sedan kollar vi in huvudskälet till varför man åker tvärs över Sverige dag som denna.
Den hängde så snällt i traktorn och det var smidigt för då kunde man ju se under hur det var fatt med karossen.
Så jag han med en snabb överblick och så berättade Anders vad han visste om karossen.
Men nu skulle den parkeras på släpet.
Så Anders morbror tror jag det var, drog igång traktorn och siktade in sig rakt över släpet och började försiktigt sänka.
Det här går kanon tänkte jag tills det visade sig att karossen inte alls la sig som planerat på balkarna... nä då, dess korpulenta nedre tog minsann i sidorna på släpet
Så medans jag skrek med ljus röst i panik så började Anders leta efter något att lägga tvärs över mina balkar och nog gör en redig karl det, så han trollar fram en pall modell stor som sedan placeras mellan kaross och medhavda balkar. även två brädor får byta län och de placeras under frontenpå karossen.
Sedan stor hon där, med perfekt balanserad tyngdpunkt över släpets axel.
Uppdrag utfört!
Nu spändes hon fast så inte farbro blå skulle få spader vi eventuell inspektion, och sedan visade jag Anders några fina knopar.
Nu började det dra ihop sig för avfärd, det blir lite sentimentalt och vi båda gråter så där manligt som bara män gör säger våra farväl och jag och Martin ger oss ut bland åkrarna med karossen i släptåg.
Men innan vi lämnade åkrarna så var det kisspaus
Nu begav det sig så att min GPS är en smula emo så den visade en annan väg till Oskarshamn än den vi körde ifrån Oskarshamn...
Så när vi kom till avfarten mot Lund så visade GPS:en rakt mot Helsinborg, vilsen Ö-bo som jag är så blir jag naturligvis hysterisk och får lätt panik och vid första bästa avfart med bensinmack tar jag av för att sniffa lite 95 oktan och visa nyfikna bilister mitt senaste nyförvärv.
Folk är väldigt nyfikna
men det är skoj, en del vågar ju faktiskt komma fram o fråga vad det är o vad man skall med det till.
Efter att ha donerat en ansenlig summa skatt till staten så fortsatte vi vår episka färd mot Oskarshamn.
Vi var rätt nöjda och glada med vad vi åstadkomma än så länge och var helt enkelt tvungna att ta en selfie, tvärs emot vad Sveriges lagar och förordningar säger att man skall på E6:an...
Dessvärre så sjönk stämningen efter bara några mil, Martin tröttnade på att åka bil och min rygg fixar tydligen inte sådana här äventyr nått bra längre.
Så under ett par mil är det ledsna miner i bilen, så då fick vi ringa till alla tänkbara personer. Mest mammakvinnan
Men tillslut kommer vi till Oskarshamn och blir mottagna av en skock knuttar som skall till Lelleträffen på Gotland.
Dom var också nyfikna på vad man höll på med, så dom och en äldre dam fick berättelsen live.
När vi kom på plåtbaljan så tog vi en välförtjänt middag, det första mål mat som vi fick den dagen! Det var nog den godaste pyttipanna som jag någonsin ätit
Sen var det bara de sista två milen hem till Tingstäde.
Mest impad var jag av Martin som inte sov en blund på båten hem, själv sov jag som en gris efter vi gått upp till hytten.
Nu står karossen på Gotländsk mark och väntar på att bli av med vänster bakskärm de mesta av golvet och en del av skuffgolvet.
Sen blir det sista vilan på Visby Skrotfrag.
Så gick det till den 10 Juni 2014.
/Johan & Martin
