Framåt hösten 1977 dök ett lämpligt objekt upp i form av en Pontiac Firebird Formula 400 av 1972 årsmodell. Bilen såldes i Motala av en yngre man som tagit hem den från Virginia som flyttgods efter ett års studier i USA. Historien säger att bilen köptes ny av en affärsman som present till frugan att ha som shoppingbil. Vad hon tyckte om den hårdtrampade kopplingen och den stötiga fjädringen berättas dock inte. På Pontiacens späckade leveranskvitto står att läsa att den levererades med tillbehör som t ex C48 Electric RR defog (elbakruta), C60 Air Cond, F41 Heavy Duty Suspension, G80 Pos Axle (diffbroms), M20 4-speed manual och W66 Sport Option (nej, jag vet inte vad det innebär – ännu). Dessutom ingick såna nödvändigheter som C24 Recess Wipers, U85 Dual Horns och U58 Stereo Radio (brukade ju faktiskt var Mono på den tiden). Ordernumret på beställningen står handskrivet som 5136.
Bilen köptes av Motalabon för det facila priset av 24.000 kronor och helförsäkrades i mammas namn för 1.142 kronor/halvår. På hemvägen tankades den enligt körjournalen med 58 liter 99 oktanig bensin för hela 90 spänn… Väl hemma kördes bilen in i garaget och byggdes om till körskolebil. Ett dubbelkommando av okänd modell modifierades och monterades och två extra speglar för bilskoleläraren likaså. Därefter skänkte Pontiacen mycken glädje till hugade bilskoleelever som ritade streck i asfalten av olika längd och utformning. Brorsan berättade att en yngre tjej fått panik när hon släppte kopplingen och kände draget så hon trampade på gasen istället för bromsen, varvid Pontiacen brakade iväg uppför Industrigatan med vrålande motor och vilt spinnande bakhjul eftersom brorsan försökte bromsa framfarten med dubbelkommandot. Där kan man snacka om reklam för bilskolan. Faktum är att de än idag kommer fram lätt medelålders farbröder och damer som berättar att de övningskört i bilen. 1979 hade ”Pontiacen” gjort sitt i bilskolan och ersattes av nåt europeiskt helt ointressant bilmärke. Den fick en välbehövlig omlackering, som dock lämnade en del i övrigt att önska, och sedan putsades det mest på familjeklenoden. 1983 hade jag haft körkort ett år och åkte omkring i en ”astrimmad” Amazon med 5,5-tumsfälgar. Då kom min tvillingbror hemsläpandes med en Chevrolet Chevelle -66:a utan motor och mitt eget sug efter en roligare bil började göra sig påmint. Samtidigt började min storebror gå i säljtankar och följden blev att jag en smula tveksamt blev tredje ägare till ”Pontiacen” i Sverige. Jag ville ju hellre ha en Corvette (jag var ung och oerhört dum på den tiden). Bilen var dock oerhört rolig att köra och med en pigg, varvvillig 400-motor, 4-pet manuell, diffad bakaxel, stenhårda fjädrar, ställbara Koni (som givetvis under några år i skarven av 70 och 80-tal var utbytta mot Hi-Jackers) och kränghämmare både fram och bak var det inte många som hängde med. När jag sedan mer eller mindre av en slump körde ifrån en Corvette med 427 L88 och en Challenger med 383 Magnum var mitt öde beseglat och bilen placerad i mitt motorhjärta. ”Pontiacen” var redan då ett kärleksfullt begrepp inom familjen som lite i skymundan höll ett vakande öga på den och sin ägare. ”Fan va skitig Pontiacen är! Du måste tvätta den.” ”Se nu till att du får blankt papper på besiktningen, det har Pontiacen alltid haft” (och har fortfarande). Många gånger fick man också låna ut bilen till familjemedlemmar som hade ”speciella ärenden” eller bara ville åka en sväng. Första åren som ägare ingick givetvis såna planer som våldsam trimning, skitfräna eftermarknadsprylar (jodå – been there, done that) apbreda baksulor med tillhörande skärmbreddning, ombyggt chassie och gärna ett targa-tak. Ett tag var jag t o m inne på att hinka i en Cheva 427 jag fått korn på. (som sagt jag var ung och oerhört dum på den tiden).
Så här i efterhand kan man konstatera att det var tur för just den här bilen att jag inte kom längre än till mycket snack och liten verkstad, eftersom bilen i sig är intressant som den är med sin historik, utrustning och dokumentation. Räddningen för bilen, och i ett senare skede även för mig, blev andra roliga projekt som lärde mig att allt som har ett häftig namn inte alltid är bättre än det som redan sitter på bilarna (för er som gärna bygger om vill jag bara tillägga att jag också upptäckt att det finns delar som förbättrar gamla konstruktioner). Dessutom kom studier i utlandet, andra resor och en garagekompis som gillade bilen som den var i vägen. Motorn har dock fått sig ett par välbehövliga genomgångar och haft en varierande grad av trimning. Nu är det tänkt att den ska få sin slutgiltiga utformning - tror jag. Min tvillingbror var bussig nog att kröka en stötstång åt mig när han skjutsade sin tonårsson och hans polare. Detta skedde givetvis i lönndom. Jag fick själv upptäcka det. Givetvis hände det under tiden jag läste på högskola så ekonomin och framför allt tiden har inte räckt till. Nu ska jag dock väcka liv i vidundret igen. Det blir mest motorjobb till att börja med. Sedan får väl bilen leva ett aktivt gasglatt pensionärsliv ett tag - för någon trailerqueen lär "Pontiacen" aldrig bli. Den ska köras. Ja, senare får väl någon annan i familjen som känner sig manad ta över… om sisådär femtio år. Min avsikt med livet är att bli väldigt gammal.
annat än 200 clk Mercor och Turbo volvo.
F*N 
